Sveriges skönaste musiktidning Close-Up utlyser tävling där man ska blogga om deras "bäst 2010" lista och länka till deras spotify. Jepps, vi lyder!

Här är länken:

http://www.closeupmagazine.net/spotify.php 

Tävlingen föräras detta inlägg av den fantastiska anledningan att jag ju gjorde ett annat inlägg för ett par veckor sen om just den platta Close-Up utsåg som numero uno! Yeah! Vilket sammanträffande är inte det här nudå? Nu pratar vi visserligen släpp 2010 och inte 2009 (så jag förlåter Close-Up för att inte ha med The Devil's Blood ;-)). Skivan vi pratar om är Watain: "Lawless Darkness".

Bra, klokt, vist och framförallt korrekt valt av blaskan i fråga. Skivan är ju orivaliserat självklar. Så då behöver inte det ältas... :-) Jag hänvisar till ”Satan vilket inlägg” längre ner. Watain har slaktat all konkurrens i år och så är det bara.

Istället tänkte jag ta denna artikel på ett sidospår med ”Störst, Bäst och Vackrast 2010” listan som utgångspunkt. En generell observation – med risk för att inte vinna tävlingen ;-).

Nu vill jag verkligen inte kapa Close-Up på något sätt för jämfört med sin konkurrent är tidningen fortfarande bäst och är det enda alternativet med riktig journalistik. Tidningen bedrivs ju av folk som inte bara älskar musik utan faktiskt vet hur man skriver artiklar, recenserar på ett vettigt (objektivt) sätt och klarar av att peta ihop en riktig blaska.

Men snälla, varför envisas med att ge så oförskämt mycket utrymme till alla konstiga ”core” band med beatles frippor och helkroppstatueringar (inkl struphuvudet vilket tydligen är viktigt för hela denna vilsna genre…). Hela det här träsket börjar likna en stor jäkla infektion i metalscenen på samma sätt som ”grungen” blev på nittiotalet. Historien upprepar sig. Detta är inte evolution, det är infektion.

Det här blir egentligen inget som handlar speciellt om Close-Up - såklart. Det blir snarare en reflektion över metalvärldens klimat och nuvarande kultur…

För eftersom många lyssnar på ”core” förstår jag att det måste få utrymme för musiken i pressen, fine. Men vafan, kan inte dom starta någon egen tidning?? Antingen tvingas man läsa om mossiga föredettingar och extremt utvalda redaktionsfavoriter i konkurrentblaskan, eller så tvingas man bläddra förbi lite för många artiklar i favvotidningen Close-Up för att komma till juvelerna (bland juvelerna: de fantastiska krönikorna av Danko Jones! Rekommenderas varm!!). Close-Up är utan tvekan den tidning som har bäst journalistik enligt mitt tycke, men trenden är lite oroväckande. Man bläddrar och kan avgöra på en gång hur banden ifråga är med tanke på hur de ser ut. Ok, jag själv är dömd att inte kunna ha långt hår längre, men vafaaan… Antingen är det bandit-döds (dvs musik där man som lyssnare utbrister ”WTF!!!” när refrängen kommer…) och dom tjommarna ser ut som allt möjligt, eller så är det otvättade skäggiga tomtar (med eller utan hår) i flanellskjortor med obefogad ilska som enda vapen… Eller sist, så är det dessa desillusionerade, frustrerade och heltatuerade popsnören som uttrycker sig själva genom att inte göra riktiga riff, inte growla sammanhängande, ha överdrivet mycket djup eller inget djup alls och sen klä sig i/sälja vit merch med färggranna tryck. Haha, Shit nu går jag igång här… Men jag vill verkligen inte uppleva ett till nittio-tal, där infektionen i metal var ett större faktum än någonsin.

(Grunge: okammat, smutsigt, för stora kläder och fruktansvärt sömnig musik. Gäsp)

Nåja, nu har jag gnällt färdigt och avslutar med skivor från 2010 jag tycker borde nämnas på ett eller annat sätt och som inte fanns med på Close-Ups lista (och detta står alltså för mig=Marcus, och inte nödvändigtvis resten av Sterbhaus):

Dimmu Borgirs: ”Abrahadabra” (bättre en föregångaren), Blind Guardians ”At the Edge of Time” (ja, faktiskt), Masterplan ”Time to be King” (växer och växer, de borde belönas för att de inte längre flirtar med power-metal), Jorn: ”Dio” (endast pga låten ”Song for Ronnie James”, vem kan inte älska Jorn efter han mässar ”I wrote this song, for the father of the sign” och sen gör hornen upp. Ett stort jäkla ”YEAH!”),

(Kolla! Vad var det jag sa! Stenhårt!!)

/Er snuttegubbe = Marcus