"Satan's not in a guitarpick, he's inside all of us. He's in here. In your hearts. He's what makes us not want to go to work, exercise, or tell the truth. He's what makes us want to party and have sex with each other all night long. He´s that little voice in your mind that says, "Fuck you" to the people you hate"

...Med dessa bevingade ord öppnar jag härmed ett aningen överaskande extrainlägg. Ja, det är nog lite överaskande eftersom jag ändå ska göra det schemalagda inlägget på söndag. Så för dom som inte visste det är citatet från "Tenacious D - The Pick of Destiny". Voila!

Med en nyöppnad Breznak (med massa konstiga apostrofer över åtminstonde varannan bokstav... Kolla själv!):

...avdragna brallor (tajta jävla as att ha på sig en fredag-kväll hemma, away you go!) och lämpligt nog insmord i en grym The Devil's Blood tischa ska jag surra om nåt så ego som tre (eller iaf två) skivor jag är totalt såld på och spinna på om det tills ni i stort sett knappt orkar mer ;-)... Och The Devil's Blood är just en av dem. Bandet jag kollade in på myspace för något år sen och sen presenterade som "mysig musik att dricka öl till" för resten av Sterbhaus (vilket alla höll med om) men som nu blivit en mindre besatthet, från min sida. Men låt oss ta ett andetag först...

Phew

För några dryga timmar sedan irrade jag runt i Aspudden med Holländsk Rock'n Black lr varenubordeheta, och plötsligt sprang jag in i något förträffligt ur ingenstans. Men inga "spoilers" nu, inte i det här inlägget... Vad det var jag kutade in i prenterar jag lite senare. Resultatet blev iaf att hjärnan min började snurra i banor den gjort ganska ofta på senare tid och eftersom vi har den här coola bloggen så förärar jag nu dessa tankar ett alldeles eget inlägg.

Först och främst bör vi klargöra nåt ganska tydligt innan jag lägger in någon Turbo växel. Nån Satanist är jag då inte. Under något roligt år i slutet av högstadiet/början av gymnasiet (si sådär 1990:ish... :-D Så gammal är jag!!) hade jag en skön period där ett uppochnervänt kors runt halsen var precis helt rätt (hrmm...) och ganska enkla (läs: töntiga) satanisttexter med band vars alster från denna era numera (=rimmar!) är kultförklarade tydligen fick någon sorts innebörd. Nåja, i nåt år eller så... Efter att ha börjat läsa lite djupare om allt det där kom jag på att jag inte alls är någe religiös, utan delar samma - så evigt inom metal idag populära ståndpunkten, att religion är komplett bajs.

Hur min nuvarande andliga ståndpunkt är skulle nog kräva en mindre biografi, så hur djupt som helst i det här tänker jag inte gräva. Det är inge vidare kul att läsa i en Sterbhaus blogg och Sterbhaus syn på djävulen är nog så pass enkel att - om han nu finns, så borde han vara en skön snubbe som festar och lever det goda livet, och vill att vi också ska göra det. Mycket som "Tenascious D" rullen så ärofyllt uttrycker det. Hursomhaver är jag faktiskt inte ateist. Men nog om detta.

Inlägget ska handla om dessa förträffliga verk:

Vi i Sterbhaus har som officiell ståndpunkt att inte namedroppa massa band vid intervjuer och när folk undrar "vilka vi är inspirerade av" eller "låter som". Det är ändå så jäkla tröttsam information och eftersom det regnar band som under det mest infernaliska monsunregnet från helvetets djupaste gap just nu så står ju femhundra band och listar upp samma jäkla inspirationer om och om igen... Så suck, nä sånt ska vi inte göra (vad jag Svär? Vi skyller på Breznak...). Det här jag gör Nu är ett något privat sidospår. För det är bara jag som är så sjukt såld på Watain´s "Lawless Darkness" men främst The Devil's Blood. Den som är observant har ju redan gissat vad den gemensamma nämnaren mellan dessa band är. Jo just det, det är det där med satanismen dårå...

Alla tre delar inte bara någon sorts fascination kring hur grym och cool Hin Håle är/borde vara, utan istället en inriktning som troligtvis är en av de mest religiösa och invecklade (samt troligtvis krävande och intellektuella), elitistisk och som lätt sållar agnarna från vetet, om man uttrycker det enkelt. Det är påläst kors och tvärs, gemensamma nämnare är funna i olika läror, religioner och philosophier världen över och hopkoket är ett anti kosmisk resultat som hyllar kaoset. Yeah!

Jag älskar sånt här! :-) Haha! men åter igen, jag skiter alltså egentligen i den här religiösa biten. Men att man mejslat fram nån religiöst färgad världsåskådning som klingar unisont med hur gubsen i orkestrarna känner är rätt duktigt på nåt sätt. Alltså, det blir lite tråkig snack här, men ha lite tålamod med mig ;-). För det värsta är i den här soppan, att jag många gånger känner samma sak som dem, "sans das religion, bitte". Och vilken driven person gör inte det egentligen? När 95% av världens befolkning är helt nöjda med att livets enda slutliga resultat blev... att dom fick barn... Fy bövelen vad trist, säger jag ;-) Varför går vi alla inte bara och dör på en gång istället i så fall, så kan tigrarna räddas och isbjörnarna sluta smälta...

Religion är alltså (fortfarande) bajs. Men eftersom jag håller med om de flesta filosophiska bitarna... blev jag satanist nu?? Buhu. Hur kan det komma sig? Jag blir ju jätte rädd för...

(hmmm tydligen på norska eller nåt då...)
...Och eftersom jag inte är dum i huvudet mördar jag ju inte folk heller. På nåt sätt vill jag gärna gardera mig att kanske komma till himmelen om det mot alla odds visar sig att det till 99,9 procent bevisas att det finns en himmel och ett helvete. Vem fan vill bli torterad i evigheternas evighet?? Haha, nåja, skämt åsido, för allt det där är väl ändå ett stort jäkla skämt (Gud - om han fanns skulle ju hellre vilja att vi förökade oss och levde gott, än att bli munkar, nunnor och varken supa eller ha sex. Många får ju bara sex om nån annan har supit (!! haha!) och sex måste människan ha för att över huvud taget fortplanta sig).

Fan vad jag glider iväg på sidospår här. Poängen med inläggget är ju ändå bara att få någon att fundera lite på nåt jag själv slagits av. Jag menar, av dessa tre skivsläpp är två så sjukt fantastiska att undertecknad inte kännt liknande för skivsläpp sen... ja jag vet faktiskt inte. Jag konsumerar musik som en idiot, och köper fortfarande mängder av skivor. Men under tvåtusentalet har två skivor släppts som är nåt helt annat. Plötsligt går jag och köper fler och olika ex (vinyler, digibooks) av The Devil's Blood som förövrigt spelar i en genre jag inte alls brytt mig om tidigare... och för den delen fortfarande inte gör. Jag menar, jag kollade in Roky Erikson som man bör gilla om The Devil's Blood faller en i smaken. Inget som berör alls. Fine, det är rock'n roll som är lite mörkt. Men utan magi (en cover med Roky E av The Devil's Blood är dock undantaget). Magin ligger alltså inte i genren av musik, utan i utövarnas övertygelse...?

OCH DET ÄR JUST DETTA SOM INLÄGGET EGENTLIGEN HANDLAR OM.

Är detta så Cp-bra och överväldigande pga av just vad banden tror på så hårt? Jag försvinner helt och hållet när jag trycker på play och det bubblar och gror i mitten av kroppen och hjärnan kliver in i nån skum sfär... typ. Vad fan betyder det här då? Finns det en liten Satan nån stans i alla fall??? En kaosgubbe som utövar sublim marknadsföring genom plattor som dessa tre? Haha, me like! Så länge resultatet blir så gött! Tror jag öppnar en Breznak till... snygg gubbe det där...

Så, för att återvända och att vidare bekräfta min tes tjatar folk om Ghost till exempel. Jag älskar ju The Devil's Blood så jag borde älska bandet "Spöke". De tjommar som hävdar detta hör inte vad jag hör i musik (hehe, det lät lagom drygt, men läs vidare...). Tänkte inte såga Ghost för dom grabbarna gör väl vad dom tycker är rätt. Men "teater" och mossigare "Mercyful Fate" är bara vad jag ser dessvärre. Satanismen bakom Ghost är "light" minst sagt i jämförelse med de tre denna artikel tjötar om.

Men tillbaks till det här med att genre av musik inte är vad som avgör.... Dissections sista platta är ju faktiskt Heavy Metal med growl som framförs helt utan nån jäkla pardon, men är Heavy Metal likt förbannat om man benar ut det (och ibland kanske lite Speed Metal). Dock klassificeras det som "Death Metal" endast pga utövarnas ståndpunkt. The Devil's Blood spelar inte ens metal. Men det dryper ändå metal om precis allt dom håller på med och därför är dom hur givna som helst på hur brutala festivaler som helst. Årets upplaga av Hole in the Sky tex:

Hmmm... hade nån sort slutpunch här, men det vette fan om det vart någe bra. Så ist, som utlovat, ska jag dra det där med vad Aspuddens gav mig denna sälla kväll. Minns väl mina vänner. Satan finns överallt... Inte bara i skivor som dessa tre, utan även i parkerade cyklar:

Ingen vidare kamera i telefonen... Men men

Hell yeah! (Mer sant nu än någonsin!) Syns på söndag med ett lite mer Sterbhaus-igt inlägg! Tjottafräs! Tar mig en tredje Breznak... Tror nog djävulen gömmer sig även i den där biran...