Jeeeeeeeeeeezz!!!
I torsdags åkte vi iväg på båtresa och gigade. Rockin the galaxy var ett helt jävla underbart superparty
med många galna och roliga filurer man stötte på. Då vi knappt sov under de timmarna båten var igång så
blev man givetvis en smula knäckt efteråt. Giget gick skitbra och vi röjde så hjärnorna höll på att trilla ut ur
öronen på oss!! it was totally worth it!!!!
Jag som för tillfället är den enda körvänliga i sterbhaus (då Jimmy är entassad och Marcus har kört rally) så skulle jag köra oss till kalmar på lördag morgon för att ha ett svettigt gig där med. Nu säger jag inte att jag är nån toppförare, eller ens intresserad av att köra bil. Men poletten föll på mig... Jag hatar att köra bil. Tack o lov så ville Willow haka på. Han är trehundrasexton gånger vanare bakom ratten än vad jag är. Den här morgonen så var jag alltså på vippen att somna. I bil. På väg.... I snöstorm. Så lille Willow tog över och jag fick sova. Vi kom fram till kalmar tillslut och tog in på hotellet. Så fort jag ställt ner väskan på rummet så går brandlarmet. YEAAAAH!!!
höll på att skita ner mig då jag trodde att det var jag som hade utlöste det då jag släckte en lampa.

Men vi dök ner på stället (som för övrigt låg 20 meter från hotellet... vilket e sweeeet). Där fick vi massa god öl av Dennis (arrangören som även fyllde år... grattis igen!). Roddade på allt och fick mat i magen. Stället var råmysigt och när vi väl dök upp på scen så blev det idiotröj i lokalen. Hur skön kväll som helst :D
Runt halv tre på natten så gick vi tillbaka till våra rum. Jag, Simon och Willow drog in på mitt rum och kollade på nåt skit på tv. Jag bestämde mig för att ta en välbehövlig dusch och kommer ut till ett garvande par polare i sängen som har suttit och diskuterat ett ämne som tydligen kom upp medans jag duschade av mig.

Simon: "HAHAHA DANNE! Tänk dig att du super dig skiiiitfull! och på fyllan börjar peta in ahlgrens bilar i röven. du vaknar, minns inget från gårdagen och drar bakisröjjet på muggen. HAHAA! FAN VAD FÖRVÅNAD MAN SKULLE BLI NÄR DET LIGGER EN HEL PÅSE BILAR I MUGGEN!"



Vi är alltså inte som klyftigast efter tre dagars stenröj. Men vi låg i sängen och garvade så vi grät :)
Till slut så somnade vi. Förmodligen av allt jävla garv...
Vi gick upp runt 8 på morgonen för att inmundiga hotellets frukost. Simon var eld och lågor när han kom in i rummet och skrek att det luktade bacon i hela korridoren! Yey! Vi var ett gäng slagna hjältar som mest höll käften under frukosten, sen drog vi till slafarna för att slagga lite till. 

Resan hem började ungefär vid klockan tolv, och när Willow höll på att slockna bakom ratten tog jag över. Den här gången en miljard gånger piggare än dagen innan. Men vädret var en riktig jävel idag och hyrbilens vindrutetorkare drog igång i 180 varje gång man blinkade. alla slocknade (tror jag?) i bilen medans jag stirrade ut i vintermörkret och lyssnade på samma megadethskiva 4 gånger. Tung men rolig helg alltså :)

Ska vi komma till rubriken kanske? jo... Jag vill å hela Sterbhaus vägnar tacka alla som har hjälpt oss till den punkten vi är idag. Folk hjälper oss hela tiden med mindre och större grejer och jag tycker att det är värt att nämnas att vi inte skulle vara här idag utan alla som finns till för oss. Givetvis är Marcus ett ånglok när det gäller att driva bandet framåt, vilket han gör i helt jävla genialisk manageranda. Men till exempel så skulle jag förmodligen somnat och kört av vägen i lördags morse om det inte vore så att Willow tog över ratten. då skulle det inte finnas mycket Sterbhaus kvar.
Så tack :)


Han e ju bra tjusig...

Sen Har vi ju då räddaren i nöden som har hoppat in för vår stackars finskflagghuvade Jimmy.
Då vi snabbt behövde en gitarrist som inhoppare så kliade vi oss i huvudet ett bra tag innan vi frågade Kill The Parishs finska gitarrist Tapio Mäntyranta. Även kallad Tappe i folkmun :)
Han har jobbat stenhårt med att lära sig låtarna till dessa gig och det är vi eeeevigt tacksamma för. som om inte det var nog så har han knappast agerat sidofigur på scen utan sugit i sig hela Sterbhausvälden och röjt helt fantastisk mycket! Han har varit helt jävla skitcool! Alltså Tappe... Jag kan inte poängtera tillräckligt hur mycket vi uppskattat detta. Du ska få en fin jävla flaska whisky inlindad i kött!!!

Här är Tappe i sin säng på lidingö....





Och här är Tappe efter att han har ätit  middag... han lever på godis och Whisky.




 


Hur som helst vill jag understryka att han är en jävla hjälte, för att inte tala om Jimmy som har gått igenom allt med Tappe och skrivit ner alla låtar i guitarpro. Tappe som likt Jimmy är fin och finsk är även något av en dåre på gitarr. Dom e ju för fantastiska de små liven.

Skulle jag sitta är och tacka alla som förtjänar det så skulle jag fan inte få sömn på fyra dygn. Men jag tror ni vet vilka ni är, ni hjälper oss att sälja merch, ni köper merch, ni lyssnar på vår musik, ni hjälper oss med videoinspelning, ni ger oss inspiration, ni kommer och skakar skallarna i småbitar på våra gig, ni dricker bärs med oss och arrangerar gig vi tar del av etc etc.
Sist  men inte minst vill jag givetvis tacka alla mina boys i Sterbhaus... Det känns som om det är svetsat i upp och nergångar, vi har sjukt kul ihop och jag är så jävla glad att jag är med på det här tåget. För det kommer bi en en helvetes rolig resa.
Ännu en gång. tack!!

Och givetvis vill jag tacka alla er som läser det här (och sprider vidare ;)) ni är värda en fet jävla pyss! hoppas ni inte slutar äta ahlgren bilar bara för det här inläggets skull.

//Danne monstergillare

"Satan's not in a guitarpick, he's inside all of us. He's in here. In your hearts. He's what makes us not want to go to work, exercise, or tell the truth. He's what makes us want to party and have sex with each other all night long. He´s that little voice in your mind that says, "Fuck you" to the people you hate"

...Med dessa bevingade ord öppnar jag härmed ett aningen överaskande extrainlägg. Ja, det är nog lite överaskande eftersom jag ändå ska göra det schemalagda inlägget på söndag. Så för dom som inte visste det är citatet från "Tenacious D - The Pick of Destiny". Voila!

Med en nyöppnad Breznak (med massa konstiga apostrofer över åtminstonde varannan bokstav... Kolla själv!):

...avdragna brallor (tajta jävla as att ha på sig en fredag-kväll hemma, away you go!) och lämpligt nog insmord i en grym The Devil's Blood tischa ska jag surra om nåt så ego som tre (eller iaf två) skivor jag är totalt såld på och spinna på om det tills ni i stort sett knappt orkar mer ;-)... Och The Devil's Blood är just en av dem. Bandet jag kollade in på myspace för något år sen och sen presenterade som "mysig musik att dricka öl till" för resten av Sterbhaus (vilket alla höll med om) men som nu blivit en mindre besatthet, från min sida. Men låt oss ta ett andetag först...

Phew

För några dryga timmar sedan irrade jag runt i Aspudden med Holländsk Rock'n Black lr varenubordeheta, och plötsligt sprang jag in i något förträffligt ur ingenstans. Men inga "spoilers" nu, inte i det här inlägget... Vad det var jag kutade in i prenterar jag lite senare. Resultatet blev iaf att hjärnan min började snurra i banor den gjort ganska ofta på senare tid och eftersom vi har den här coola bloggen så förärar jag nu dessa tankar ett alldeles eget inlägg.

Först och främst bör vi klargöra nåt ganska tydligt innan jag lägger in någon Turbo växel. Nån Satanist är jag då inte. Under något roligt år i slutet av högstadiet/början av gymnasiet (si sådär 1990:ish... :-D Så gammal är jag!!) hade jag en skön period där ett uppochnervänt kors runt halsen var precis helt rätt (hrmm...) och ganska enkla (läs: töntiga) satanisttexter med band vars alster från denna era numera (=rimmar!) är kultförklarade tydligen fick någon sorts innebörd. Nåja, i nåt år eller så... Efter att ha börjat läsa lite djupare om allt det där kom jag på att jag inte alls är någe religiös, utan delar samma - så evigt inom metal idag populära ståndpunkten, att religion är komplett bajs.

Hur min nuvarande andliga ståndpunkt är skulle nog kräva en mindre biografi, så hur djupt som helst i det här tänker jag inte gräva. Det är inge vidare kul att läsa i en Sterbhaus blogg och Sterbhaus syn på djävulen är nog så pass enkel att - om han nu finns, så borde han vara en skön snubbe som festar och lever det goda livet, och vill att vi också ska göra det. Mycket som "Tenascious D" rullen så ärofyllt uttrycker det. Hursomhaver är jag faktiskt inte ateist. Men nog om detta.

Inlägget ska handla om dessa förträffliga verk:

Vi i Sterbhaus har som officiell ståndpunkt att inte namedroppa massa band vid intervjuer och när folk undrar "vilka vi är inspirerade av" eller "låter som". Det är ändå så jäkla tröttsam information och eftersom det regnar band som under det mest infernaliska monsunregnet från helvetets djupaste gap just nu så står ju femhundra band och listar upp samma jäkla inspirationer om och om igen... Så suck, nä sånt ska vi inte göra (vad jag Svär? Vi skyller på Breznak...). Det här jag gör Nu är ett något privat sidospår. För det är bara jag som är så sjukt såld på Watain´s "Lawless Darkness" men främst The Devil's Blood. Den som är observant har ju redan gissat vad den gemensamma nämnaren mellan dessa band är. Jo just det, det är det där med satanismen dårå...

Alla tre delar inte bara någon sorts fascination kring hur grym och cool Hin Håle är/borde vara, utan istället en inriktning som troligtvis är en av de mest religiösa och invecklade (samt troligtvis krävande och intellektuella), elitistisk och som lätt sållar agnarna från vetet, om man uttrycker det enkelt. Det är påläst kors och tvärs, gemensamma nämnare är funna i olika läror, religioner och philosophier världen över och hopkoket är ett anti kosmisk resultat som hyllar kaoset. Yeah!

Jag älskar sånt här! :-) Haha! men åter igen, jag skiter alltså egentligen i den här religiösa biten. Men att man mejslat fram nån religiöst färgad världsåskådning som klingar unisont med hur gubsen i orkestrarna känner är rätt duktigt på nåt sätt. Alltså, det blir lite tråkig snack här, men ha lite tålamod med mig ;-). För det värsta är i den här soppan, att jag många gånger känner samma sak som dem, "sans das religion, bitte". Och vilken driven person gör inte det egentligen? När 95% av världens befolkning är helt nöjda med att livets enda slutliga resultat blev... att dom fick barn... Fy bövelen vad trist, säger jag ;-) Varför går vi alla inte bara och dör på en gång istället i så fall, så kan tigrarna räddas och isbjörnarna sluta smälta...

Religion är alltså (fortfarande) bajs. Men eftersom jag håller med om de flesta filosophiska bitarna... blev jag satanist nu?? Buhu. Hur kan det komma sig? Jag blir ju jätte rädd för...

(hmmm tydligen på norska eller nåt då...)
...Och eftersom jag inte är dum i huvudet mördar jag ju inte folk heller. På nåt sätt vill jag gärna gardera mig att kanske komma till himmelen om det mot alla odds visar sig att det till 99,9 procent bevisas att det finns en himmel och ett helvete. Vem fan vill bli torterad i evigheternas evighet?? Haha, nåja, skämt åsido, för allt det där är väl ändå ett stort jäkla skämt (Gud - om han fanns skulle ju hellre vilja att vi förökade oss och levde gott, än att bli munkar, nunnor och varken supa eller ha sex. Många får ju bara sex om nån annan har supit (!! haha!) och sex måste människan ha för att över huvud taget fortplanta sig).

Fan vad jag glider iväg på sidospår här. Poängen med inläggget är ju ändå bara att få någon att fundera lite på nåt jag själv slagits av. Jag menar, av dessa tre skivsläpp är två så sjukt fantastiska att undertecknad inte kännt liknande för skivsläpp sen... ja jag vet faktiskt inte. Jag konsumerar musik som en idiot, och köper fortfarande mängder av skivor. Men under tvåtusentalet har två skivor släppts som är nåt helt annat. Plötsligt går jag och köper fler och olika ex (vinyler, digibooks) av The Devil's Blood som förövrigt spelar i en genre jag inte alls brytt mig om tidigare... och för den delen fortfarande inte gör. Jag menar, jag kollade in Roky Erikson som man bör gilla om The Devil's Blood faller en i smaken. Inget som berör alls. Fine, det är rock'n roll som är lite mörkt. Men utan magi (en cover med Roky E av The Devil's Blood är dock undantaget). Magin ligger alltså inte i genren av musik, utan i utövarnas övertygelse...?

OCH DET ÄR JUST DETTA SOM INLÄGGET EGENTLIGEN HANDLAR OM.

Är detta så Cp-bra och överväldigande pga av just vad banden tror på så hårt? Jag försvinner helt och hållet när jag trycker på play och det bubblar och gror i mitten av kroppen och hjärnan kliver in i nån skum sfär... typ. Vad fan betyder det här då? Finns det en liten Satan nån stans i alla fall??? En kaosgubbe som utövar sublim marknadsföring genom plattor som dessa tre? Haha, me like! Så länge resultatet blir så gött! Tror jag öppnar en Breznak till... snygg gubbe det där...

Så, för att återvända och att vidare bekräfta min tes tjatar folk om Ghost till exempel. Jag älskar ju The Devil's Blood så jag borde älska bandet "Spöke". De tjommar som hävdar detta hör inte vad jag hör i musik (hehe, det lät lagom drygt, men läs vidare...). Tänkte inte såga Ghost för dom grabbarna gör väl vad dom tycker är rätt. Men "teater" och mossigare "Mercyful Fate" är bara vad jag ser dessvärre. Satanismen bakom Ghost är "light" minst sagt i jämförelse med de tre denna artikel tjötar om.

Men tillbaks till det här med att genre av musik inte är vad som avgör.... Dissections sista platta är ju faktiskt Heavy Metal med growl som framförs helt utan nån jäkla pardon, men är Heavy Metal likt förbannat om man benar ut det (och ibland kanske lite Speed Metal). Dock klassificeras det som "Death Metal" endast pga utövarnas ståndpunkt. The Devil's Blood spelar inte ens metal. Men det dryper ändå metal om precis allt dom håller på med och därför är dom hur givna som helst på hur brutala festivaler som helst. Årets upplaga av Hole in the Sky tex:

Hmmm... hade nån sort slutpunch här, men det vette fan om det vart någe bra. Så ist, som utlovat, ska jag dra det där med vad Aspuddens gav mig denna sälla kväll. Minns väl mina vänner. Satan finns överallt... Inte bara i skivor som dessa tre, utan även i parkerade cyklar:

Ingen vidare kamera i telefonen... Men men

Hell yeah! (Mer sant nu än någonsin!) Syns på söndag med ett lite mer Sterbhaus-igt inlägg! Tjottafräs! Tar mig en tredje Breznak... Tror nog djävulen gömmer sig även i den där biran...

...Glöm inte vår coola grymma tävling! /Sterbhaus

TJO! Då var det dags för mitt första blogginlägg!

Vet inte alls vad jag ska skriva om men det kommer väl nu i samband med att jag skriver. Kan iaf börja med att skriva lite om min del i Sterbhaus och lite kort historia kring det hela för er som inte vet.

Det hela började med att Danne och jag ville starta ett lite hårdare projekt där jag för första gången skulle sätta mig bakom trummorna i ett band. Strax därefter kom Marcus med i bilden då han och Danne jobbade tillsammans och Marcus var väldigt intresserad. Så där var vi! :)
Jag hade "lirat" trummor kanske nåt halvår innan. (Jag kunde dra av nån fyrtakt eller två) Så det blev som en helt ny värld för min del, en värld som jag idag älskar och verkligen vill satsa på men har också mycket att lära.

Varning för hårda bilder!

Hejsan alla älskade vänner och fans. Mitt första inlägg kommer bestå av en liten uppdatering om en ganska tråkig nyhet.

Som vissa av er redan vet så var jag med om en olycka lördagen den 31 oktober, alltså på halloween. Vi hade som vanligt lördagsrep med Sterbhaus och va som ni kanske förstår i replokalen. Vi hade planerat att repa ett gäng timmar och förkröka för att sedan byta om till vad vi nu skulle klä ut oss till inför kvällens halloweenfest som skulle hållas hemma hos Simon. Repet gick bra och vi hade jävligt kul när vi klädde ut oss. Jag och Nicke klädde ut oss till Fred och Wilma Flintstone (jag som Fred och Nicke som Wilma). Marcus var Homer Simpson, Simon var Rosa Pantern och Maria (Marcus flickvän) var monstersjuksköterska från filmen Silent Hill. Vi var fruktansväer vackra om jag får säga det själv!

När det var dags att gå så packade vi ihop våra saker och vår dricka och så begav vi oss mot tvärbanan. När vi var utanför pendeltåget i Årstaberg, precis bredvid tvärbanan, så snubblade jag på någonting med mina två påsar Staropramen. Flaskorna krossades mot marken och jag ramlade ner i skärvorna. Jag la mig på rygg och tänkte: FAAAN! Ingen öl ikväll då.. Jag satte mig upp och kände att handen var helt kladdig och varm. Såg ner på den blodiga handen och fick panik. Jag hade skurit upp ringfingret ordentligt. Lillfingret hade också fått sig ett mindre skärsår och det sprutade blod överallt. Jag började vråla: JAG HAR BRUTIT FINGRET! RING EFTER AMBULANS!! 

Nån skrek att jag skull klämma under såret för att stoppa fontänen av blod så jag gjorde det. Någon tog tag i mig och sa åt mig att sätta mig ner. Tankarna flög runt i huvudet. "Jag kommer förlora fingret!! Jag kommer aldrig kunna spela gitarr igen!!" Tårarna började spruta ikapp med blodet. Samtidigt kom den olidliga smärtan. 

En kort stund efter det så kom det en man från ingenstans som sa sig vara ortoped. Han tog över mitt grepp om fingret och lindade in det med nånting. Jag blundade under hela tiden, då jag inte gillar att se sår och skador på just fingrar. Särskilt inte på mig själv. Ringfingret hade tydligen gått ur led också och det hade han rättat till. Strax efter de kom ambulansen och jag åkte in på akuten iklädd Fred Flintstone kostym. Marcus följde med helt gulsminkad. Måste ha sett ganska lustigt ut när vi kom in i sjukhuset.

Väl inne på akuten så fick jag morfin och så började dom ta reda på vad som hade hänt. Jag hade skurit av båda böjsenorna samt båda nerverna i ringfingret. I lillfingret hade bara blodkärl gått av så det var inte lika allvarligt. Dom sydde ihop det och la förband. Efter det skickades jag in på röntgen. Efter nån timmes väntan innan och efter röntgen så fick jag åka hem. Skulle tillbaka på söndagen dagen efter för att kolla blodcirkulationen osv. Fick veta att jag skulle opereras på kommande måndag, då dom helst inte opererade på jourtid eftersom man inte har alla nödvändiga tillgångar som på kontorstid. Fick dock ingen tid. Dom sa bara att jag skulle va där klockan sju på morgonen.

Jag kom tillbaka på söndagen för undersökningen och det konstaterades att cirkulationen var bra.



Fingret såg inte så fräscht ut dock...


Fick en massa information om vad som hänt, vad som kommer att hända osv. Rörligheten kommer komma tillbaka. Hur mycket av den som kommer tillbaka beror helt på min egen disciplin när det gäller rehabiliteringen efter operationen. Känseln kanske jag aldrig får tillbaka om jag har otur. Men kanske. Det handlar om hur bra nerven lyckas växa tillbaka. Nerven från såret och upp till fingertoppen är död så den nya måste växa ut i dennes bana.

Måndagen efter va det dags för operation. Kom dit vid sju och fick sitta där och vänta i ungefär sex timmar. Var hungrig och törstig som en galning eftersom jag inte fick äta eller dricka nåt innan operationen. Vid ett-tiden så fick jag gå och duscha av mig och ta på mig en fin sjukhusklänning och långa benstrumpor. Sen rullade dom iväg mig till narkosläkaren och där fick jag ligga och vänta i över en timme. Var fruktansvärt nervös. Sen va det dags att åka in i operationsrummet. Som tur va så fick jag sova under hela operationen. Fick först lugnande som jag blev lite snurrig av, sen sa dom godnatt och jag somnade in. 

Jag vaknade i uppvakningsrummet ungefär två, tre timmar senare av orden: Hej! Operationen gick bra! Underbara ord att vakna till efter en operation. Jag kände mig fortfarande ganska dåsig och jag fick ligga där och vakna till ordentligt i nån timme. Efter de fick jag en säng och mina föräldrar som hade suttit och väntat ett tag kom och hälsade på. Jag fick lite mackor och yoghurt som jag åt upp till några avsnitt Family Guy som jag kollade på på en liten bärbar dvd-spelare jag hade tagit med mig. Efter det somnade jag och dagen efter åkte jag hem.

På onsdagen efter så fick jag åka in igen för att påbörja rehabiliteringen. Dom tog först av gipset för att undersöka och lägga om det. Fingret såg inte riktigt ut som jag hade tänkt mig...



Efter det fick jag träffa en sjukgymnast som jag fick övningar av. Övningarna gör jag varannan timme tio gånger om dagen, 10 repetitioner varje gång och dom består av små stretchningar och knipövningar. Sjukgymnasten limmade fast små knappar på mina naglar sm han sedan fäste gummisnören på. Snörena sitter i sin tur fast i en liten metallring som man krokar fas i en krok som han fäste längre ner på insidan av underarmen. Det är där för att hålla fingrarna nere i en passiv ställning. Så här går jag runt nu:




Jag får tyvärr inte spela på ca tre månader då senorna som dom sydde ihop inte har läkt ordentligt innan. Om senorna belastas innan dom har läkt så kan dom gå av igen och då får man börja om från början igen. Kommer bli galen utan att spela på så länge, men jag försöker göra det bästa av allt och jag har ett fantastiskt stöd från de övriga medlemmarna i Sterbhaus samt från familj och vänner. Det tackar jag för!

Sterbhaus drabbas ju så klart av det här. Men det är saker som vi kommer att kämpa oss igenom! Mer info angående just bandet kommer vi släppa i en pressrelease inom en snar framtid!

Det är iallafall inte det sista ni ser av mig i Sterbhaus vare sig ni vill eller inte!! I'll be back hehe!

Tack för mig och ha det bäst!! // Jimmy

PS. Börjar fan bli grym på att skriva med högerhanden nu! Yeah!