"Satan's not in a guitarpick, he's inside all of us. He's in here. In your hearts. He's what makes us not want to go to work, exercise, or tell the truth. He's what makes us want to party and have sex with each other all night long. He´s that little voice in your mind that says, "Fuck you" to the people you hate"

...Med dessa bevingade ord öppnar jag härmed ett aningen överaskande extrainlägg. Ja, det är nog lite överaskande eftersom jag ändå ska göra det schemalagda inlägget på söndag. Så för dom som inte visste det är citatet från "Tenacious D - The Pick of Destiny". Voila!

Med en nyöppnad Breznak (med massa konstiga apostrofer över åtminstonde varannan bokstav... Kolla själv!):

...avdragna brallor (tajta jävla as att ha på sig en fredag-kväll hemma, away you go!) och lämpligt nog insmord i en grym The Devil's Blood tischa ska jag surra om nåt så ego som tre (eller iaf två) skivor jag är totalt såld på och spinna på om det tills ni i stort sett knappt orkar mer ;-)... Och The Devil's Blood är just en av dem. Bandet jag kollade in på myspace för något år sen och sen presenterade som "mysig musik att dricka öl till" för resten av Sterbhaus (vilket alla höll med om) men som nu blivit en mindre besatthet, från min sida. Men låt oss ta ett andetag först...

Phew

För några dryga timmar sedan irrade jag runt i Aspudden med Holländsk Rock'n Black lr varenubordeheta, och plötsligt sprang jag in i något förträffligt ur ingenstans. Men inga "spoilers" nu, inte i det här inlägget... Vad det var jag kutade in i prenterar jag lite senare. Resultatet blev iaf att hjärnan min började snurra i banor den gjort ganska ofta på senare tid och eftersom vi har den här coola bloggen så förärar jag nu dessa tankar ett alldeles eget inlägg.

Först och främst bör vi klargöra nåt ganska tydligt innan jag lägger in någon Turbo växel. Nån Satanist är jag då inte. Under något roligt år i slutet av högstadiet/början av gymnasiet (si sådär 1990:ish... :-D Så gammal är jag!!) hade jag en skön period där ett uppochnervänt kors runt halsen var precis helt rätt (hrmm...) och ganska enkla (läs: töntiga) satanisttexter med band vars alster från denna era numera (=rimmar!) är kultförklarade tydligen fick någon sorts innebörd. Nåja, i nåt år eller så... Efter att ha börjat läsa lite djupare om allt det där kom jag på att jag inte alls är någe religiös, utan delar samma - så evigt inom metal idag populära ståndpunkten, att religion är komplett bajs.

Hur min nuvarande andliga ståndpunkt är skulle nog kräva en mindre biografi, så hur djupt som helst i det här tänker jag inte gräva. Det är inge vidare kul att läsa i en Sterbhaus blogg och Sterbhaus syn på djävulen är nog så pass enkel att - om han nu finns, så borde han vara en skön snubbe som festar och lever det goda livet, och vill att vi också ska göra det. Mycket som "Tenascious D" rullen så ärofyllt uttrycker det. Hursomhaver är jag faktiskt inte ateist. Men nog om detta.

Inlägget ska handla om dessa förträffliga verk:

Vi i Sterbhaus har som officiell ståndpunkt att inte namedroppa massa band vid intervjuer och när folk undrar "vilka vi är inspirerade av" eller "låter som". Det är ändå så jäkla tröttsam information och eftersom det regnar band som under det mest infernaliska monsunregnet från helvetets djupaste gap just nu så står ju femhundra band och listar upp samma jäkla inspirationer om och om igen... Så suck, nä sånt ska vi inte göra (vad jag Svär? Vi skyller på Breznak...). Det här jag gör Nu är ett något privat sidospår. För det är bara jag som är så sjukt såld på Watain´s "Lawless Darkness" men främst The Devil's Blood. Den som är observant har ju redan gissat vad den gemensamma nämnaren mellan dessa band är. Jo just det, det är det där med satanismen dårå...

Alla tre delar inte bara någon sorts fascination kring hur grym och cool Hin Håle är/borde vara, utan istället en inriktning som troligtvis är en av de mest religiösa och invecklade (samt troligtvis krävande och intellektuella), elitistisk och som lätt sållar agnarna från vetet, om man uttrycker det enkelt. Det är påläst kors och tvärs, gemensamma nämnare är funna i olika läror, religioner och philosophier världen över och hopkoket är ett anti kosmisk resultat som hyllar kaoset. Yeah!

Jag älskar sånt här! :-) Haha! men åter igen, jag skiter alltså egentligen i den här religiösa biten. Men att man mejslat fram nån religiöst färgad världsåskådning som klingar unisont med hur gubsen i orkestrarna känner är rätt duktigt på nåt sätt. Alltså, det blir lite tråkig snack här, men ha lite tålamod med mig ;-). För det värsta är i den här soppan, att jag många gånger känner samma sak som dem, "sans das religion, bitte". Och vilken driven person gör inte det egentligen? När 95% av världens befolkning är helt nöjda med att livets enda slutliga resultat blev... att dom fick barn... Fy bövelen vad trist, säger jag ;-) Varför går vi alla inte bara och dör på en gång istället i så fall, så kan tigrarna räddas och isbjörnarna sluta smälta...

Religion är alltså (fortfarande) bajs. Men eftersom jag håller med om de flesta filosophiska bitarna... blev jag satanist nu?? Buhu. Hur kan det komma sig? Jag blir ju jätte rädd för...

(hmmm tydligen på norska eller nåt då...)
...Och eftersom jag inte är dum i huvudet mördar jag ju inte folk heller. På nåt sätt vill jag gärna gardera mig att kanske komma till himmelen om det mot alla odds visar sig att det till 99,9 procent bevisas att det finns en himmel och ett helvete. Vem fan vill bli torterad i evigheternas evighet?? Haha, nåja, skämt åsido, för allt det där är väl ändå ett stort jäkla skämt (Gud - om han fanns skulle ju hellre vilja att vi förökade oss och levde gott, än att bli munkar, nunnor och varken supa eller ha sex. Många får ju bara sex om nån annan har supit (!! haha!) och sex måste människan ha för att över huvud taget fortplanta sig).

Fan vad jag glider iväg på sidospår här. Poängen med inläggget är ju ändå bara att få någon att fundera lite på nåt jag själv slagits av. Jag menar, av dessa tre skivsläpp är två så sjukt fantastiska att undertecknad inte kännt liknande för skivsläpp sen... ja jag vet faktiskt inte. Jag konsumerar musik som en idiot, och köper fortfarande mängder av skivor. Men under tvåtusentalet har två skivor släppts som är nåt helt annat. Plötsligt går jag och köper fler och olika ex (vinyler, digibooks) av The Devil's Blood som förövrigt spelar i en genre jag inte alls brytt mig om tidigare... och för den delen fortfarande inte gör. Jag menar, jag kollade in Roky Erikson som man bör gilla om The Devil's Blood faller en i smaken. Inget som berör alls. Fine, det är rock'n roll som är lite mörkt. Men utan magi (en cover med Roky E av The Devil's Blood är dock undantaget). Magin ligger alltså inte i genren av musik, utan i utövarnas övertygelse...?

OCH DET ÄR JUST DETTA SOM INLÄGGET EGENTLIGEN HANDLAR OM.

Är detta så Cp-bra och överväldigande pga av just vad banden tror på så hårt? Jag försvinner helt och hållet när jag trycker på play och det bubblar och gror i mitten av kroppen och hjärnan kliver in i nån skum sfär... typ. Vad fan betyder det här då? Finns det en liten Satan nån stans i alla fall??? En kaosgubbe som utövar sublim marknadsföring genom plattor som dessa tre? Haha, me like! Så länge resultatet blir så gött! Tror jag öppnar en Breznak till... snygg gubbe det där...

Så, för att återvända och att vidare bekräfta min tes tjatar folk om Ghost till exempel. Jag älskar ju The Devil's Blood så jag borde älska bandet "Spöke". De tjommar som hävdar detta hör inte vad jag hör i musik (hehe, det lät lagom drygt, men läs vidare...). Tänkte inte såga Ghost för dom grabbarna gör väl vad dom tycker är rätt. Men "teater" och mossigare "Mercyful Fate" är bara vad jag ser dessvärre. Satanismen bakom Ghost är "light" minst sagt i jämförelse med de tre denna artikel tjötar om.

Men tillbaks till det här med att genre av musik inte är vad som avgör.... Dissections sista platta är ju faktiskt Heavy Metal med growl som framförs helt utan nån jäkla pardon, men är Heavy Metal likt förbannat om man benar ut det (och ibland kanske lite Speed Metal). Dock klassificeras det som "Death Metal" endast pga utövarnas ståndpunkt. The Devil's Blood spelar inte ens metal. Men det dryper ändå metal om precis allt dom håller på med och därför är dom hur givna som helst på hur brutala festivaler som helst. Årets upplaga av Hole in the Sky tex:

Hmmm... hade nån sort slutpunch här, men det vette fan om det vart någe bra. Så ist, som utlovat, ska jag dra det där med vad Aspuddens gav mig denna sälla kväll. Minns väl mina vänner. Satan finns överallt... Inte bara i skivor som dessa tre, utan även i parkerade cyklar:

Ingen vidare kamera i telefonen... Men men

Hell yeah! (Mer sant nu än någonsin!) Syns på söndag med ett lite mer Sterbhaus-igt inlägg! Tjottafräs! Tar mig en tredje Breznak... Tror nog djävulen gömmer sig även i den där biran...

...Glöm inte vår coola grymma tävling! /Sterbhaus

TJO! Då var det dags för mitt första blogginlägg!

Vet inte alls vad jag ska skriva om men det kommer väl nu i samband med att jag skriver. Kan iaf börja med att skriva lite om min del i Sterbhaus och lite kort historia kring det hela för er som inte vet.

Det hela började med att Danne och jag ville starta ett lite hårdare projekt där jag för första gången skulle sätta mig bakom trummorna i ett band. Strax därefter kom Marcus med i bilden då han och Danne jobbade tillsammans och Marcus var väldigt intresserad. Så där var vi! :)
Jag hade "lirat" trummor kanske nåt halvår innan. (Jag kunde dra av nån fyrtakt eller två) Så det blev som en helt ny värld för min del, en värld som jag idag älskar och verkligen vill satsa på men har också mycket att lära.

Varning för hårda bilder!

Hejsan alla älskade vänner och fans. Mitt första inlägg kommer bestå av en liten uppdatering om en ganska tråkig nyhet.

Som vissa av er redan vet så var jag med om en olycka lördagen den 31 oktober, alltså på halloween. Vi hade som vanligt lördagsrep med Sterbhaus och va som ni kanske förstår i replokalen. Vi hade planerat att repa ett gäng timmar och förkröka för att sedan byta om till vad vi nu skulle klä ut oss till inför kvällens halloweenfest som skulle hållas hemma hos Simon. Repet gick bra och vi hade jävligt kul när vi klädde ut oss. Jag och Nicke klädde ut oss till Fred och Wilma Flintstone (jag som Fred och Nicke som Wilma). Marcus var Homer Simpson, Simon var Rosa Pantern och Maria (Marcus flickvän) var monstersjuksköterska från filmen Silent Hill. Vi var fruktansväer vackra om jag får säga det själv!

När det var dags att gå så packade vi ihop våra saker och vår dricka och så begav vi oss mot tvärbanan. När vi var utanför pendeltåget i Årstaberg, precis bredvid tvärbanan, så snubblade jag på någonting med mina två påsar Staropramen. Flaskorna krossades mot marken och jag ramlade ner i skärvorna. Jag la mig på rygg och tänkte: FAAAN! Ingen öl ikväll då.. Jag satte mig upp och kände att handen var helt kladdig och varm. Såg ner på den blodiga handen och fick panik. Jag hade skurit upp ringfingret ordentligt. Lillfingret hade också fått sig ett mindre skärsår och det sprutade blod överallt. Jag började vråla: JAG HAR BRUTIT FINGRET! RING EFTER AMBULANS!! 

Nån skrek att jag skull klämma under såret för att stoppa fontänen av blod så jag gjorde det. Någon tog tag i mig och sa åt mig att sätta mig ner. Tankarna flög runt i huvudet. "Jag kommer förlora fingret!! Jag kommer aldrig kunna spela gitarr igen!!" Tårarna började spruta ikapp med blodet. Samtidigt kom den olidliga smärtan. 

En kort stund efter det så kom det en man från ingenstans som sa sig vara ortoped. Han tog över mitt grepp om fingret och lindade in det med nånting. Jag blundade under hela tiden, då jag inte gillar att se sår och skador på just fingrar. Särskilt inte på mig själv. Ringfingret hade tydligen gått ur led också och det hade han rättat till. Strax efter de kom ambulansen och jag åkte in på akuten iklädd Fred Flintstone kostym. Marcus följde med helt gulsminkad. Måste ha sett ganska lustigt ut när vi kom in i sjukhuset.

Väl inne på akuten så fick jag morfin och så började dom ta reda på vad som hade hänt. Jag hade skurit av båda böjsenorna samt båda nerverna i ringfingret. I lillfingret hade bara blodkärl gått av så det var inte lika allvarligt. Dom sydde ihop det och la förband. Efter det skickades jag in på röntgen. Efter nån timmes väntan innan och efter röntgen så fick jag åka hem. Skulle tillbaka på söndagen dagen efter för att kolla blodcirkulationen osv. Fick veta att jag skulle opereras på kommande måndag, då dom helst inte opererade på jourtid eftersom man inte har alla nödvändiga tillgångar som på kontorstid. Fick dock ingen tid. Dom sa bara att jag skulle va där klockan sju på morgonen.

Jag kom tillbaka på söndagen för undersökningen och det konstaterades att cirkulationen var bra.



Fingret såg inte så fräscht ut dock...


Fick en massa information om vad som hänt, vad som kommer att hända osv. Rörligheten kommer komma tillbaka. Hur mycket av den som kommer tillbaka beror helt på min egen disciplin när det gäller rehabiliteringen efter operationen. Känseln kanske jag aldrig får tillbaka om jag har otur. Men kanske. Det handlar om hur bra nerven lyckas växa tillbaka. Nerven från såret och upp till fingertoppen är död så den nya måste växa ut i dennes bana.

Måndagen efter va det dags för operation. Kom dit vid sju och fick sitta där och vänta i ungefär sex timmar. Var hungrig och törstig som en galning eftersom jag inte fick äta eller dricka nåt innan operationen. Vid ett-tiden så fick jag gå och duscha av mig och ta på mig en fin sjukhusklänning och långa benstrumpor. Sen rullade dom iväg mig till narkosläkaren och där fick jag ligga och vänta i över en timme. Var fruktansvärt nervös. Sen va det dags att åka in i operationsrummet. Som tur va så fick jag sova under hela operationen. Fick först lugnande som jag blev lite snurrig av, sen sa dom godnatt och jag somnade in. 

Jag vaknade i uppvakningsrummet ungefär två, tre timmar senare av orden: Hej! Operationen gick bra! Underbara ord att vakna till efter en operation. Jag kände mig fortfarande ganska dåsig och jag fick ligga där och vakna till ordentligt i nån timme. Efter de fick jag en säng och mina föräldrar som hade suttit och väntat ett tag kom och hälsade på. Jag fick lite mackor och yoghurt som jag åt upp till några avsnitt Family Guy som jag kollade på på en liten bärbar dvd-spelare jag hade tagit med mig. Efter det somnade jag och dagen efter åkte jag hem.

På onsdagen efter så fick jag åka in igen för att påbörja rehabiliteringen. Dom tog först av gipset för att undersöka och lägga om det. Fingret såg inte riktigt ut som jag hade tänkt mig...



Efter det fick jag träffa en sjukgymnast som jag fick övningar av. Övningarna gör jag varannan timme tio gånger om dagen, 10 repetitioner varje gång och dom består av små stretchningar och knipövningar. Sjukgymnasten limmade fast små knappar på mina naglar sm han sedan fäste gummisnören på. Snörena sitter i sin tur fast i en liten metallring som man krokar fas i en krok som han fäste längre ner på insidan av underarmen. Det är där för att hålla fingrarna nere i en passiv ställning. Så här går jag runt nu:




Jag får tyvärr inte spela på ca tre månader då senorna som dom sydde ihop inte har läkt ordentligt innan. Om senorna belastas innan dom har läkt så kan dom gå av igen och då får man börja om från början igen. Kommer bli galen utan att spela på så länge, men jag försöker göra det bästa av allt och jag har ett fantastiskt stöd från de övriga medlemmarna i Sterbhaus samt från familj och vänner. Det tackar jag för!

Sterbhaus drabbas ju så klart av det här. Men det är saker som vi kommer att kämpa oss igenom! Mer info angående just bandet kommer vi släppa i en pressrelease inom en snar framtid!

Det är iallafall inte det sista ni ser av mig i Sterbhaus vare sig ni vill eller inte!! I'll be back hehe!

Tack för mig och ha det bäst!! // Jimmy

PS. Börjar fan bli grym på att skriva med högerhanden nu! Yeah!

Hej, nu är det uppenbarligen min tur att blogga. Mitt absolut första blogginlägg någonsin just av den anledningen att jag alltid tyckt att det varit jävligt lökigt med bloggar. Men det har nog ganska mycket med att jag har relaterat det till mode och söndersminkade fjortisar. Dock så sitter jag här nu med en kall och tycker faktiskt att det är ganska kul ändå.

Nu till ämnet! Jag tänkte försöka komma undan med något så enkelt som historien om hur jag blev medlem i Sterbhaus och hur min relation till bandet är. Från början så träffade jag Danne och Nicke på en fest, jag hade träffat dem förut och var inte mycket mer än bekant med dem igenom min brorsa David. Dem började snacka om ett nystartat band som skulle spela lite hårdare musik. Jag vet faktiskt inte riktigt vad avsikterna var riktigt med bandet på den tiden, men jag var givetvis sugen på att hänga på. Problemet var dock att det fanns ingen plats för mig så dem frågade om jag inte kunde komma och provspela för deras andra band Septic Boys. Jag tänkte "vafan jag får väl testa". När jag väl kom dit så visade det sig att min uppfattning av att spela gitarr inte var riktigt klar, jag kunde inte spela gitarr men försökte så gott jag kunde vilket nog var ganska trassligt, haha! Efter några provspelningar och många groggar, shottar och bärsa så blev jag fast medlem i bandet med den anledningen att jag "var en skön snubbe och gillade att dricka sprit"(jävligt häftigt... not).

Under hela den här processen så hinner Sterbhaus spela in sin första demo som kom att heta bara "Sterbhaus". Efter en tid så blev en plats ledig i bandet och Danne och Nicke var på mig fortare än fan och frågade om jag ville ta platsen. Jag svarade givetvis ja, kort därefter så splittrades Septic Boys och all fokus hamnade nu på Sterbhaus. Här kom jag att utveckla mitt gitarrspel ännu mer. Mycket snabbare och mer komplicerade riff kom att följa och jag har fått mycket hjälp och tips av Nicke på gitarren då han var strängbändare i Septic Boys och nuförtiden i Decadence. Efter en kortare visit i Studio Abyss i Dalarna så spelades "Hits for Dead Kids" in och en tid efter det så blev det lite medlems-byte igen då Jimmy kom med i bandet och det var då mitt gitarrspel började ta mer fart. Jimmy är sjukt duktig på gitarr (och alla möjliga skumma instrument för den delen) och har verkligen tagit mig under sina vingar när det gäller min utveckling. Jag ser honom lite som min gitarrhjälte och guru/lärare ;) hahaha! Det här var nog allt för mig den här gången.



Vi kommer snart att komma ut med lite tråkig info angående en händelse som påverkar Sterbhaus en tid in i framtiden så stay tuned.

/Simon

Hej.. Det är jag igen.
Ligger hemma i min soffa och är grisasjuk igen... Febern har gått som en jävla bergodalbana
men för tillfället mår jag helt ok. Så jag tänkte dela med mig lite om de drömmar och idiotier jag har råkat ut för genom åren när jag har haft feber.
Jag kommer absolut inte dra någonting i kronologisk ordning för det minns jag inte. Men jag ska plocka lite godbitar.
En sjuk pryl hände när jag var i yngre tonåren. Jag minns att jag hade en våningsäng på rummet men det var ett eget rum. Typ... Om nån polare skulle sova över var det väl bra att ha. Så kunde de få uppleva den otroliga spänningen av att sova på 1.80 meters höjd!!! Vem behöver grönan när man kan komma hem till tivoli ala Danne liksom. Nåväl, jag vaknade mitt i natten av att det var tänt i mitt rum. Jag var grymt pissnödig och det sprang omkring säkert 100 småtomtar i mitt rum och alla bad varandra att passa deras plats.
Jag var förstås förbryllad över detta. Tänk om någon skulle ta min plats när jag gick för att fjöla! Så jag öppnade munnen
efter en stunds studerande och sa försiktigt "kan nå..någon, eh.. passa min plats?"
Alla de små tomtarna tittade mot mig och var helt tysta. En av de små jävlarna tar fart, kubbar förbi mig och släcker lampan. När jag tänder igen är alla borta. Det tog mig ett par minuter att hajja att detta var feberhallisar.

Nu har inte jag några bilder som har något med detta att göra, men jag tänkte ändå se till att sätta lite färg på sidan.
Plus göra er glada förstås ;)



En annan feberkväll när jag låg i min konstant läckande vattensäng så vaknade jag, ännu en gång för att gå och pissa (loves that shit!). Det här var också i tonåren. 15 bast tror jag att jag var.. Hur som helst så tog jag mig några jättekliv och ställde mig bakom trumsetet och gjorde mitt... ´Nuff said.
För att bre på det hela blev jag väckt av en hysterisk brud som låg i sängen som väckte mig ur dimman med ett par örfilar och ett ödleskri som skulle vara nån form av skrikgråt om att jag var psykiskt sjuk. det var den roliga gången...

Ännu en kul bild! Wwwoaaaa!!!


En annan gång som faktiskt inte hände mig. Eller jo... Det var jag som blev utsatt för det.
Var hemma hos en kompis när jag var kanske 7-8 år. Skulle sova där av någon anledning. Han blev risig redan på kvällen men det var för sent för mig att åka hem. Så vi gick ner till hans rum i källaren (yep ni läste rätt... fritzltime!!!) och han somnade nästan på en gång.
Jättetrist att sitta och suga på legobitar helt ensam och läsa uppochnervända kalletidningar med ficklampa. Han kunde inte sova om det inte var absolut kolsvart. Men jag somnade givetvis också tillslut.
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzz
zzzzz

PANG! POW! WEEEEUUUW! Och alla jävla batmanljud man kan tänka sig!
Där stod Tommy över mig med en bandyklubba som gick som ett jävla rotorblad i ansiktet på mig! Han sparkade
mig i mage och rygg. Fick säkert in en och annan fot på juvelerna också. Han grät och skrek som om det gällde livet.
Tillslut kom hans mamma in och lyfte bort honom. När det var tänt blev han jätteförvirrad och var helt stirrig.
Jag var mest chockad över allt som hade hänt, så jag började nog inte grina förrän kvällen därpå. Hur som helst hade han trott att jag var nån form av monster som skulle komma och våldta honom... Försvarsmekanismen gick igång och han tänkte väl att bästa försvar är att anfalla.
Vi är inte vänner längre...




I samma jävla våningsäng som småtomtarna dök upp i så hade jag en rejäl skräckupplevelse!
Det var den åldern man verkligen var rädd för monster under sängen. Så jag dunade på undervåningen
och hade hängt upp ett lakan som liksom var intuckat under min madrass och madrassen på övervåningen.
Jag låg i min säng på kvällen och borstade min kattunge (hur lät det där då?) och läste telefonkatalogen.. Jag tyckte
att det inte fanns något roligare och intressantare än telefonkatalogen back then. Sant faktiskt...
Tillslut somnade jag, och som alla febriga karateintresserade barn så fladdrade jag väl en smula i sängen och
lyckades rycka ner lakanet. Det jag ser när jag öppnar ögonen är en helt svartögd, flintskallig, grå, spinkig man med gristryne som står och dreglar typ en decimeter från mitt ansikte. Jag försöker skrika, men inga ljud hörs... Och så ligger jag ett bra tag innan han ställer sig upp och går ut ur mitt rum. FITTÄCKLIGT!!!



Nu har jag vart uppe och nosat på 39 graders feber i två dygn och har varit jävligt
snurrig mellan alvedonsatserna (höhö). Jag har tillexempel suttit och väntat i säkert
20 minuter på att min fru ska komma ut med tacos till mig. Att hon varit på jobbet i 4 timmar
var inget som dök upp i mitt huvud. För att smeta på det hela så började stambytet här i måndags.
Så varje morgon vaknar man av ett gäng vrålapor med bilmaskiner, borrar och släggor som inte vill något
hellre än att höras till göteborg. JAG HATAR DOM!!! Detta resulterar givetvis i att vi inte har vatten, toalett eller dusch.
och man är inte så jävla sugen på att gå ut till de uppställda dusch/toarummen när man ligger och svettas som
en avdankad heroinist i dyngsura kallingar. Skönt att man får klaga lite... Drömde dessutom att jag jobbade på Lidl
som slav. De kastade ägg omkring sig som jag blev tvingad att torka upp. Bara för att jävlas. I slutet så satt Erik röjås
aspackad i en skitstor bil och försökte kontakta chefen inne på Lidl. Han skulle typ... Sätta på henne har jag för mig. Han var arg och kåt. Cool kille.. Jag trodde senare på dagen att jag jobbade på Lidl.
Nu måste jag ta mig till de där jävla hörnstugorna för att pissa... Kallt och vidrigt.
Så jag lämnar er alla med en sista trevlig bild och hoppas att ni alla tycker fett synd om mig.

Tomtekram/den vackre, bildsköna, stora, starka, gudomliga, iögonfallande, heta, trevliga, sexiga, upphöjde, ståtliga
geniala, pålitliga, maskulina och lätt självgoda Danne Lundgren

Ja men sehär... det här kommer bli spännande :)
första inlägget av mig, herr Danne Lundgren, sångare i det råtuffa bandet Sterbhaus!
Jag har nu fnulat hela veckan och nästan fruktat den här dagen. ved faaan ska jag skriva om då? Slutligtvis kom jag fram till att det här är väl ett helt ypperligt tillfälle att presentera mig som privatperson och rent proffesionellt.
Någon rackare därute ska väl få svar på en och annan fråga.
Vem är jag?

Jag heter Jens Daniel Faleij Lundgren och är 27 år. ser ut som 43 och beter mig som 6.
Jag föddes på huddinge sjukhus den 11 februari 1983 (då alla tapeter var käckt chockbruna).
Mina föräldrar var 2 rätt unga rackare som tyckte att det där med kondom var nåt skumt påhitt av regeringen. det ska ju räcka med att äta grapefrukt efteråt så blir man inte gravid. tji fick dom kan man säga... och dom fick se min fula babynuna en kall vinterdag. men dom verkade gilla mig ändå. dock lite mer än vad dom gillade dom gillade varandra, så de gick skilda vägar redan innan jag hann uppfatta något..

Jag bodde på utgårdsvägen i haninge fram tills jag blev 5 år, flyttade till vendelsö och bodde där i samma område tills jag var 19. dock i 4-5 olika radhus. hade väl som alla barn ett skri att hitta mig själv och skulle testa på allt jag kunde komma över. var nån form av Michael Jacksonidiot mellan 7 och 10 års ålder. då jag gled omkring med hatt och kostym i skolan, riktig lillgubbstyle. anordnade även en del "konserter" med hjälp av mina vänner för att samla in pengar till regnskogarna. det gick hyfsat bra och vi lyckades köpa in oss på rätt mycket regnskog. dom förklarade för oss att storleksmässigt skulle det vara typ som 2 fotbollsplaner... dom har väl förstås bränt skiten till grunden idag, men man matade egot rätt hårt som 8-åring. Efter den perioden så halkade jag in på nåt skevt army of lovers spår. inget jag är stolt över idag. men det är väl även såna misstag som har präglat mig till det jag är idag. nog om detta.. sen blev jag skejtare. ganska duktig och inbiten också. fick en veva då jag bara bara bara lyssnade på musik som räserbajs, DLK och Satanic surfers.

Att spela själv var inget jag vågade mig på, för jag tyckte att det skulle ta för lång tid att lära sig. likförbannat så satt vi som 14-åringar hemma hos en klasskompis som hette Tomp. vi hade säkert mosat i oss 3-4 två-åttor och var helt enkelt skiiiitfulla! vi spela kort, lyssnade på Iron Maiden och diskuterade livets goda. helt plötlig befinner vi oss i samtalsämnet om att vi ska starta band! jag visste inte hur vi kom in på det ens. men jag tror vi satt oh snurrade en flaska för att bestämma vem som skulle spela vad. vi var alltså 5 killar. en av oss kunde spela gitarr... hjälpligt. så hans plats var väl given. Jag skulle spela trummor.
när jag vaknade dagen därpå så garvade jag lite för mig själv över vår dumma idé. men mina kamrater började skaffa instrument, så det var ju bara att haka på och köpa ett beggat trumset som såg ut som något som passerat en draktarm. vi hade några kul månader i det bandet, alla var skitdåliga och låtarna hade fantastiskt fåniga upplägg. vi bytte lite medlemmar för att de helt enkelt inte gillade att spela. själv hade jag askul :D dock var vår sångare grym på trummor. så han tog min plats, och jag hans.

Jag gick Musikestetiska linjen på fredrika bremer där jag hade bas som huvudinstrument. men spelade även en del piano, gitarr och sjöng förstås i kören. Hela den vevan spelade jag i mitt första "riktiga" band som hette HEAD. sedan dess har jag väl varit med i en hel del konstallationer t.ex:

Septic Boys
Killer System
Sweepers
Bag Of Bones
SKITARG
Nocturnal Damnation

samt mitt akustiska "tyck synd om mig" projekt som heter Mörkrets Furste.
Vissa vänner har följt med från band till band, och vissa har man kanske inte bara klickat med.
nåja. som 17-åring så flyttade min mor, hennes snubbe och mina syskon till dalarna. dom hade fått för sig att jag skulle flytta med dit och äta kottar tills jag dog. men det tvärvägrade jag... inget ont om dalarna. men jag hade för mycket att flytta ifrån här i stockholm. vänner, band och skola. då jag inte hade någon far (som gick bort när jag var 14) så hade jag inget annat val än att bo själv. fick tag på en tvåa i vendelsö där jag gick apeshit från scratch. party, bärs, brudar och en hel del bra dumma idéer! hade skitkul det året :D dock så tog familjen sitt förnuft till fånga efter ett år i skogen och hade tröttnat på att det enda fredagsnöjet var repriser av söndagsöppet eller att gå ner på "stan" (som man alltså gick rakt igenom på 10 minuter) för att beställa något spännande i korvkiosken. hem skulle dom iallafall... till min tvåa. jag fick ganska bråttom att flytta hemifrån när jag gick ut skolan. jag delade alltså en svinliten tvåa med Mor, hennes snubbe, mina 3 syskon (som jag fick dela rum med nybyggarnastyle) hund och katt. för att inte tala om alla flugor. jag bodde på en madrass under min brors loftsäng där jag satt och gjorde låtar på en ostämd 12-strängad gitarr.

efter det har jag flyttat 3 gånger.. allt inom haninge. ville bo nära systemet ;)
nu bor jag i en småskev tvåa med min fru Mia och jobbar som metallbearbetare. det betyder inte att man lyssnar på metal, snarare att man bockar och böjer till diskbänkar. låter lika kul och graciöst som det är. på kvällarna har jag ett extrajobb som piercare som jag även är utbildad till. det däremot är riktigt kul :)
annars gillar jag att lyssna på musik (är lite av en allätare men döds och thrash ligger mig närmast om hjärtat, men visst slinker en och annan operett in i örat också). splatterfilm, framförallt om de har med zombies å göra, är nästan löjlig med mina zombies. är väldigt whiskyintresserad, jag är inte särskilt duktig på det, men det hindrar ju inte intresset för att lära mig mer. matlagning gillar jag med, tänker inte säga att jag är GRYM på det... men det e jag. annars så är väl nyckelord som personifierar mig: snus, öl, porr, skräck, fånighet och en stor skopa självdistans. anledningen till att jag skriver såna texter som jag gör i sterbhaus är egentligen enkel också. jag skriver om sånt som intresserar mig. ska det handla om satan så ska det göras med glimten i ögat. jag tror inte på satan och jag tycker det är skitfånigt att stå och sjunga om hur man offrar höns till besten downstairs. varför skulle han vilja ha hönor? däremot så tycker jag att den fiktionära bilden av Satan är ascool :D jag menar... hehe, det är ju ett monster som är grymt tilltalande rent visuellt och så bor han i ett ställe som brinner non stop. METAL!!!

Jag trodde att det här skulle vara svårare än vad det var faktiskt, men nu märker jag att det har rullat på utan att jag har tänkt på det. ska försöka avrunda det här på något fint sätt också... så jag gör väl som jag brukar och bara avslutar i en mening. folk brukar tycka det är jävligt irriterande, men jag

Med våldsamma kramar /Danne Lundgren

Hey, Yeah och allt sånt där!

Ja då ska Sterbhaus alltså börja blogga, och jag får den stora äran att göra det första blogg-inlägget. Efter lite rannsakan själamässigt har jag kommit fram till att bara snacka skit en stund för att undvika att allt blir på tok för pretantiöst med massa viktig info och sånt... Vem orkar läsa sånt? Ja! Men titta! Här har vi ju ett ämne man skulle kunna surra om en stund. Vem orkar läsa allt junk på nätet?? Och varför börjar Sterbhaus dumma sig med Twitter och allt vad sånt heter?

Det är ju stackars lilla jag som slår huvudet blodigt med allt vad webaktiviteter heter under Sterbhaus grymma flagga. Webdesign, hemsidor osv osv (jag ska inte hålla på och försöka belysa allt jag gör för att få cred eller bara stryka mig själv medhårs här...) och det gör jag ju för jag troligtvis har mest i CV:et för sånt skräp. Mitt gamla projekt Elvira Madigan fick mig att kasta mig in i hemsidesnickrandet i slutet av nittiotalet. Då var det lite nytt och fräsht och vad man skrev på nätet och gjorde musikaliskt i en uttorkad metalvärld brydde sig faktiskt folk om. Sånt som "nyheter" tex. Det känns som om folk läste vad som skrevs på hemsidor och i intervjuer i en helt annan utsträckning än nu och konstigt vore väl annars med tanke på hur det idag fullkomligt regnar band som alla vill profilera sig så fräckt som möjligt på nätet. Minsta lilla tjomme med keps och palestinasjal och men nedladdat Cubase har ett "musikprojekt" eller ett band som vips kan se lite halvproffsigt ut med hjälp av lite photoshop och super enkla "göra själv" instruktioner om hur man petar in koder kors och tvärs. Dvs för den som har förmågan att kladda in tre sammanhängande ord i en google sökmotor (hint hint resten av Sterbhaus ;-)). Och musikaliskt har hela den här resan med "core" hit och dit (dvs metalcore mm) avskrivit kravet av att överhuvudtaget behöva kunna traktera ett stränginstrument till någon som helst grad. Punkt.

Så då står man med sitt grymma band och vill profilera sig och märker att man är en av miljoner andra varav merparten bara är kvalificerat skit i lyxtappning. En snygg myspace sida exempelvis. Och sen är alla "the next big thing" eller ett band som alla vill se och ha (enligt egen utsago) och ur luften tagna sellingpoints belamrar varenda informationskanal, och vips har det blivit omöjligt att sålla agnarna från vetet. Stackars bolag!! Tänk och sitta och försöka sortera bland allt det här? Nu är ju inte bolagen så jätte pigga på att signera nytt eftersom vinstmarginalerna blivit mindre och därmed är risktagandet lite mindre (eller är det det? Vafan, kolla alla skumma band som har kontrakt helt plötsligt och som varken har något i bagaget eller lyckas göra något av nysläppt material? Fast det är klart, i dessa fall får oftast banden dega det mesta själva... och så sitter ett bolag och petar in sina logotyper på skiten sen). Informationsöverflödet (falskt eller sant sådant) och överflödet i utbudet är kort och gott anledningen till hur meningslöst "nyheter" är.

Vi får helt enkelt se vad vi i Sterbhaus väljer att göra. Att uppdatera nyheter på hemsidan med meningslös info struntar vi nog i. Det är skittråkit att uppdatera sidan så det har nog blivit så per automatik ändå. Hemsidan (dvs www.sterbhaus.com) ska ju förnyas den med, men det blir avskalat och vi tänkte hålla saker och ting ganska kort överallt... förutom HÄR! Vår coola nya blogg där vi vardera kan spy galla, älska vad vi vill eller bara (som jag nu gör) älta absolut ingenting och förhoppningsvis komma undan med det, blir en ny webaktivitet i informationsöverflödet (sa jag inte nyss att sånt här inte behövs? Nej nej, det var ju för alla ANDRA band ;-)). Vi bloggar schema-lagt minst en gång i veckan roterande med våra egna ord. Så, ja istället för nyheter om "ingenting" får man läsa lite tankar från varje person så kladdar vi in gigdatum på myspace och (den kommande) hemsidan och korta dumheter på Twitter. Ändlösa anekdoter här, och en massa utskick och junk via facebook. Låter väl som en idé? I februari styr vi ju skutan upp mot Abyss för hela tre veckors inspelning (sist spelade vi in sex dagar...) och då kommer den här bloggen gå riktigt jäkla het! Vi har skojiga grejer på gång såsom ett hett gig på "Rockin the Galaxy" ihop med Evergrey:

...Och hoppas ha nåt kul att erbjuda inför juletider. Mer om sånt sen... Den 6:e November headlinar vi Rockin the Galaxys förfest iaf:

Jahepp, så vad säger man? "Up the Irons"? Nej nej, "Let's all Sterb!" eller "Sterb or kill..." eller, äsch... vad vet jag. Nu har jag kladdat något iaf, och det blev ju skoj. Petar in vår grymma video här för den behövs verkligen ses... av ALLA!



Ha det riktigt gött!! YEAH! /Marcus